Vi Fyra

Ihärdighet

Som nybliven (nåväl, relativt nybliven då) Småländska har man ju lärt känna några nya ordstäv.. I Skåne var det mycket “ta allt me ro”, “go mad å möed mad å mad i rättan ti” osv. Här i Småland trälar de på ihärdigt. Ligger lite av andan ”ihärdighet är en dygd” över hela Småland & som sann Småläning verkar Adrian göra sitt bästa för att leva upp till detta.

Våran ugn (minns inte om jag beklagat mig om den tidigare?!?) är klart funktionsduglig men dess “barnsäkerhetsfunktion” är inte alldeles hundra. Vreden som ska spärra alla plattor klarar han av att vrida (dunderadrian) & “spärren” som man ska trycka ner för att öppna luckan är sönder. För att öppna ugnen måste man därför ta en kniv/gaffel/sked & bända i mitten så spärren öppnas. (hänger ni med?! *S*) Adrian har sett oss öppna luckan både en & trehundranittiofem gånger och häromkvällen när jag kom ut i köket hittade jag detta….

Lillhjärtat hade då först öppnat diskmaskinen, för att plocka ur besticken & sedan systematiskt prova sig fram till var det magiska öppningsstället var.

Är faktiskt lite imponerad av hans kreativitet & ihärdighet!!

På tal om Lillhjärtat kan jag berätta att han är åter i full kraft. Skööönt! Äter som en utsvulten varg gör han så jag misstänker att han planerar att ta igen de dagar han missat.

Nu ska jag hänga nallar på tork ute på torkvindan..
Vad passar bättre än det en strålande solskensdag som denna!?

Allt Gott

Dunder o Brak

Mitt i den djupaste sorgen slog det till..
Intet ont sägs det & kanske så även nu?! Mamman var “tvungen” att lämna den tyngsta, mest smärtsamma sorgebiten i de djupaste mörka hålorna när Adrian med dunder & brak blev jättedålig i torsdags förra v. Full fokus fick läggas på här & nu!

Han gick ut starkt denna gången vårat älskade lillhjärta, 40.6 började han med..
Som följdes av grönt, tjockt snor & ont i halsen!
Tätt följt av mat & dryckvägran.
Utslag över hela rygg & mage.

Vi har trixat, lirkat, erbjudit, fjäskat, lockat & pockat..
Allt för att han i alla fall, skulle få i sig nog med dryck så att han inte skulle bli uttorkad!

Vi har varit på jourläkarcentralen & gjort svalgprov, pratat med barnakuten, vägt blöjor för att se hur mkt (lite) han kissade. I dagarna tre vägde det fram & tbx fall vi skulle in & vätska upp honom (dropp) men vi trälade på.

Nu (vet knappt om jag vågar skriva det så vi kan väl låtsas att jag inte gör det *ler*) verkar det äntligen, äntligen ha börjat släppa! Han dricker frivilligt & har börjat visa intresse för mat. Han orkar leka, vara på andra ställen än i famnen & framförallt.. Han har börjat le, skratta & busa så smått igen!

Lägger in ett par bilder av vårat Lillhjärta..
När jag hittade honom som jag gjorde på första bilden började jag våga (försiktigt) hoppas på en vändning.. Trött var han fortf förvisso men en liten aning av Gosfjärten i honom skymtade fram!
(obs, bilden e inte arrangerad)

(mysbröderna.. )

(”älskar dig bästaste Birro.. älskar dig oxå finaste lillhusse!”)

Annars är väl det mesta ungefär som det brukar.
Saknar fortf Emmy så grymt mycket bara. Men det är så när de man har nära sitt hjärta går vidare. Sorgen blir stor! Den får ta sin plats & tid, tror inte på att “resonera bort den”.

Näpp, dags att lyfta på rumpan & starta dagen på redigt.
Kan omöjligt sitta här & dricka kaffe hela dagen.. Även om det känns lockande!

Lev Väl!

Sorg

Har länge försökt se sorg efter någon som en vacker känsla.
En känsla som visar Kärleken man har för en varelse!
Kärleken är ju vacker.

Varför känns det då inte det minsta vackert just nu?!

Hjärtligt Tack

Femton år skulle hon blivit i september.
Femton hundår blir 105 människoår. Det är mycket!

Men inte sörjer vi mindre för det.

Tack Emmy för allt Du gav.
För Du var hos oss & gav så mycket under alla år.

Tack för Du lät Felicia räkna dina tänder & leka med flodis.
Tack för att Du hjälpte mig ta hand om katterna, tack för tungkyssen Du gav!
Tack för att Du valde att lite helt på Robert trotts Du blivit skrämd av män.
Tack för det tålamod & den värme Du hade med Adrian trotts du var gammal, trött & sliten medan han var ung & full av sprall.

Tack för så oändligt mycket mer.

Orden räcker inte på något vis till.

Saknad, så saknad!

Halleda vad det gör ont i hjärtat.