Förlossningsberättelse
(denna förlossningsberättelse e mer eller mindre tagen rätt av från ett forum jag e med i.. tyckte att det var bättre att ta den som jag skrev när allt var färskt än att försöka skriva ihop ngt nu. har gjort en del ändringar men mest för att den ska fungera att lägga ut här oxå)
Kl 20:32 ons 25/10 2006 kom vår Lillprins till jorden genom ett katastrofsnitt.. Han vägde 3330 & var 50 cm lång!
Detta e vår “förlossningsberättelse”..
Det blev inte alls som jag önskade, hoppades eller ville.. Visste först inte OM jag skulle skriva den.. Men ef att ha tänkt lite beslöt jag mig för att skriva ändå! Dels för att visa att man faktiskt kan, trotts att nästan allt det man fasar för inträffar kan komma stärkt genom det.. Finna det positiva i det kaotiska & dels för att jag (egoistiskt) har ett behov av att bearbeta, få distans!
Jag blev igångsatt med gel kl 10 den 25/10.. Fick åka hem & skulle tbx på koll runt 15:30.. Passade på att gå ut en sväng i höstsolen med gubben & vovvan.. Plockade hem dottern lite tidigare från skolan så jag skulle hinna träffa henne innan det var dags att åka in igen! När vi kom in till förlossningen visade CTG:n att värkarbetet hade påbörjats (som om jag nu inte kände det själv *ler*). Men hade fortf inte kommit vidare långt i processen, dom satte gel ytterligare en gång. Då var kl ca 16.
Passade på att åka hem till dottern & svärmor.. Äta kvällsmat & pusta, flåsa genom värkarbetet! Allt kändes fortf bra då.. Som om allt flöt på som det skulle! Jag var positiv & kände att jag skulle klara detta..
När kl närmade sig 19 blev det dags för oss att ge oss av in till förlossningen igen.. Kl 19:30 skulle dom göra en kvarts CTG innan, som det var tänkt, jag skulle få hoppa ner i badet! Allt kändes fortf bra..
Vi blev invisade till “vårt rum” & satte oss att vänta.. Jag pendlade mellan att stå & sitta.. Värkarna kändes ganska ordentligt till & från! Jag var en korsning mellan rädd, förväntasfull & lugn som en filbunke.. Försökte följa med i det som hände med kroppen!
BM kom efter ett tag, satte igång CTG:n. Vi reagerade på en dipp men trodde det var “normalt” för dippen kom just under en värk. BM sa snabbt “det e inget att oroa sig för”, ok tyckte vi.. Ef ytterligare ngn minut så kom en ny dipp.. Lika djup! BM upprepade “inget att oroa sig för”.. Då började jag/vi misstänka att det KANSKE var ngt att oroa sig för oavsett vad BM sa.. Kurvan var inte heller helt “som vanligt” mellan dipparna, var för hög & jämn. Ef tredje dippen (med kommentaren “inget att oroa sig för”) gick BM & hämtade förlossningsläkaren. Då började vi förstå att ngt inte var som det skulle.. Jag började bli rädd, riktigt rädd för en “dålig favorit i repris”!
Förlossningsläkaren kollade in CTG:n & dipporna, medan hon gjorde det så kom ytterligare en dipp. Även den lika djup! Det började då talas om att ta hål på hinnorna & sätta elektrod på lillen.. Hinnorna togs & vattnet flödade. Jag hade fortf mina vanliga kläder! Dom testade att fästa elektrod, första släppte.. Provade med nr två, även den släppte! Märkte då att dom började bli oroliga/pressade även om dom gjorde allt de kunde för att hålla sig lugna inför oss..
CTG:n fortsatte som förut med dippar. Jag hade vid detta laget börjat stänga av psykiskt för att orka.. Allt från förra gångens förlossning kom tbx snabbt & jag ville inte vara med.. Inte igen!
Samtidigt som förlossningsläkaren försökte fästa elektrod tre började BM & undersköterskabarnmorkan förbereda mig för snitt.. Mina kläder lirkades snabbt av, fick armband på mig, smycken av, kanyl i högder hand & vänster armveck osv!
Förlossningslärkaren försökte få mig att känna mig lugn ändå med bla “ibland kan man skrämma iväg trollen” (dvs förbereder vi för snitt kanske värdena blir ok).. Men som sagt.. Jag var orolig utav bara den vid det laget! Inte heller elektrod tre fäste.. Då ville/vågade inte förlossningsläkaren avvakta mer.. Hon var rädd att min lillprins skulle ta skada OM det var så att CTG:n visade rätt!
Allt gick så snabbt..
Kl 20:15 körde de mig till OP.. Halvspringandes! Gubben sprang med, höll mig i handen, jag tittade på honom hela tiden, höll hans hand mot min kind.. Det som gjorde att jag klarade av att hålla ihop! Bad om ett vakensnitt på vägen till OP men läkaren vågade inte riskera bebis (& jag ville inte proppsa på, skulle ALDRIG förlåta mig själv om bebis for illa)! Sista passagen innan OP, gubben fick inte komma längre.. Jag grät när jag kysste honom innan de rullade mig vidare.. Sa att jag älskade honom!
De rullade in mig på operationssalen.. Då var där bara två på plats av operationsteamet. Men bara ef några sekunder kom de springande en ef en med andan i halsen.
Så många tankar fanns i huvudet.. Tankar, rädslor! Skakade i hela kroppen! Menar, hur sannolikt e det?! Förvisso sägs blixten kunna slå ner två gånger på samma ställe men att det skulle hända mig!? Hade ju redan upplevt denna typen av snitt..
Dödsångest, sorg över att inte kunna det som en kvinna e skapt att klara (vaginalfödsel), skulle bebis klara sig.. Skulle JAG klara mig?? Hur blir det för bebis? Får han skador? E det “mitt fel” som ville ha en igångsättning? Vad skulle hända min dotter om ngt händer mig? osv osv
När alla var på plats så fick jag dricka ngt ur en liten flaska. Drack samtidigt som jag var säker på att jag inte skulle överleva detta! Fokuserade så hårt på bebis, min kärlek till detta ofödda knyte, min man & dotter! Jag hade ju trotts allt fått uppleva lycka! Kände innerlig tacksamhet samtidigt som jag var sååå rädd! Vet inte varför jag hade denna totala dödsångest.. Har aldrig känt ngt likn.. Förlossningsläkaren sa efteråt att hon trodde att det delvis var pga att allt från förra gången kom tbx, kanske har hon rätt?!
Började känna mig lullig av det jag druckit.. Kändes skönt att få slippa “vara med & klar i hjärnan”.. Fick masken över munnen. Kände hur det drog & “rispades” på magen, förstod att dom börjat skära. Strax ef somnade jag!
Mitt första medvetna minne var metall som skramlade.. Ef en liten stund insåg jag att det var jag som skakade så att hela sängen vibrerade.. Dom monterade ned droppställningen för att det inte skulle skramla fullt så mkt & lade över mig en filt som det blåstes in varmluft i.. Så skönt! Första jag fick fram var ”bebis??” fick höra att han var med sin pappa, blev lugnad!
Fick senare veta att redan 10 min ef dom körde in mig på OP så fick min gubbe komma till bebis.. Dom gav inte bebis ngt att dricka/äta, mätte/vägde inte utan barnläkaren som tillkallats bara kollade att allt var väl med honom. En timme ef dom kört mig till OP & medan jag fortf var kvar på uppvaket så kom min man & bebis till uppvaket.. Jag groggy fortf men glad/lättad att dom kom.
Såg först min man, började gråta (igen *ler*) vände på huvudet & fick se LILLPRINSEN!! Herregud vad han var/är fin!! Smälte direkt.. Var inte alls samma känsla av främlingsskap som när jag fick se dottern första gången! Varför vet jag inte.. Kanske för att det e bättre narkos nu 12 år senare, kanske för att han fick komma så snabbt till mig?! Kanske för att jag varit med om det en gång förr?! Oavsett så var det så underbart skönt att få se honom!
Dom hjälpte mig att lägga Lillprinsen till bröstet.. Fortf groggy som jag var & helt öm ef OP så kunde jag inte göra så mkt för att hjälpa honom på traven men han kunde själv! Vilken helt otrolig känsla det var när han tog bröstet redan där & då.. Hade ju med dottern inte kunnat amma pga att hon vägrade ta bröstet! Nu fick jag trotts upprepning av katastrofsnitt i alla fall få uppleva att mitt barn tog bröstet.. Han sög så bra redan från början! *stolt*
Fick höra av maken att allt var fint med Lillprinsen.. Att dom inte riktigt visste vad det var som orsakat dipparna. Jag var lycklig över att allt var ok med prinsen, omtumlad för allt annat!
Lillkillen fortsatte suga bra, bara att jag hade så mkt mer mjölk än han behövde! Fick infektion, efter det en praktfull mjölkstockning men ef många turer fram & tbx så fick jag ÄNTLIGEN komma hem den 31/10!!
Då mina vänner hade min Prins gått från vikt 3330 till 3358!! Detta trotts jag var snittad & trotts att han endast ammat.. Får jag lov att känna mig stolt/glad/tacksam?!? Han passerade sin födelsevikt snabbt mitt Lillhjärta.
Det positiva med att det blev ännu ett katastrofsnitt e att jag denna gången fick ett helt annat bemötande av personalen.. Alla har varit så fina.. Goa & tålmodiga! Har haft tid att lyssna på alla mina tankar, stått ut med mina tårar & mitt skratt! Vet inte om dom pga auroralappen endast satt den “lämpligaste” personalen till mig men dom har verkligen varit pärlor allihopa! Positivt även att jag fick bebis till uppvaket, att dom inte gav honom ngt att äta innan & att dom väntade med saker som mått & vikt tills vi var tbx på förlossningen!
Sorgen e att jag nu har missat chansen till vaginalfödsel.. Två snitt sedan e det kört här i Kronoberg! För mig har vaginalfödsel varit så stort.. Det som skulle få mig till Kvinna fullt ut.. Kände mig så lurad när jag skulle ha min dotter & hade öppnat mig 9 cm när det blev snitt.. Och nu ett katastrofsnitt till?! Kommer ta sitt lilla tag att smälta.. Likaså att bearbeta snittet i sig.. Blir lite omtumlande när det sker så snabbt! Tro inte att jag inte e tacksam över min Prins för det e jag.. Stolt & tacksam så som bara en moder kan vara (odräglig med andra ord *S*) men han & min förlust till vaginalfödsel e två skilda ting för mig.. Ångrar inte en sekund att jag fogade mig inför snittet, skulle aldrig förlåtit mig själv om han på ngt vis tagit skada!
Två katastrofsnitt.. Två orsaker till beslut.. Första gången pga av MIN hälsa, denna pga att det var risk för barnets hälsa!
Tack till er som orkat läsa allt..
Blev mer än jag trodde & ändå har jag säkerligen glömt ta med en del.. Där e så mkt nyanser & känslor jag kunnat lägga in men som skulle göra att det blev än längre & segare att läsa & som jag därför hoppade över!
Ngn som har frågor & funderingar över min berättelse, fråga.. Jag svarar ef bästa förmåga!